Ett kalas, två kalas, tre kalas nej vänta fyra kalas!!

I torsadgs bestämde jag Anna och Sara att vi skulle pocka fram våra udanlagda gymnastikkunskaper och ta oss till hallen och släppa dom lösa. Vi åkte hem och började den stora nedräkningen, 3 dagar kvar... Vi var grymt taggade, fredagen kom och den fylldes av taggnings SMS, vi bestämde att vi skulle mötas vid hallen halv ett och sen skulle vi bara köra! Och det var framförallt trampett som stog på planeringen. Bara tanken på att stå vid den utmätta anatspunkten, 23 m och 40 cm, gjorde att det pirrade i magen, jag såg framför mig hur jag gjorde mitt chasé avhopp, började springa mot mitt mål, trampetten, att sen lyckas få ett perfekt inhopp, med rätt position i trampetten, armarna placerade vid öronen, "sitter" i trampetten. Den underbara känslan av kastparabeln (resan genom luften), känslan av att allting klaffar, häldraget är rätt, spänsten i bäckent är bra, hakan hålls mot bröstet, rotationen är kontrollerad, skruen kommer på rätt "hepp", och slutligen landningen, man överroterar den något eftersom man kör till gropen men i själva verket vet man att man skulle ha spikat den till landningsmattorna. En perfekt volt med andra ord, allt detta såg jag framför mig men istället möts jag av de värsta orden när jag kommer tll hallen och snubblar över hundra par skor i storle 28: NÄ, HÄR ÄR DET BARNKALAS! Jag känner hur hela min värld rasar samman men jag lyckas endå få fram frågan om när kalaset slutar, och till min stora glädje säger personen kl. 13.00. Pjuu tänker jag och går till ledarrummet och inväntar Sara och Anna och för att fördrva tiden  43 minuter tills ungarna lämmnar bygget. Sara och Anna anländer, och sara ser något upprörd ut, jag känner igen den irriterande blicken eftersom jag nyss sälv haft den, så jag lugnar henne med orden : They all will be gone soon! och när jag tror att bicken ska försvinna i hennes ögon blixtrar det till istället och från hennes mun hör jag ord som uppfattas som ett helt annat språk, jag vill inte höra det hon säger: Ja, men det är ett tilljävla kalas 13.15 sen ännu ett kl 15.00!! Besvikna som vi var lämnade vi hallen och bestämde oss för att återvända till hallen runt 17,00 tiden med hopp om att alla 28 skostorlekar skulle ha evakuerat lokalen, vi åkte ner och åt på stan och sen den resterande tiden som återstog spenderade vi genom att titta i mitt tak på mitt rum, samt titta på bilder. KlOCKAN 16,15 var det dags! Vi begav oss till hallen igen. Vi anlände och mötes av kalaset, såg ut som tre frågetecken och med en axelruckning, armarna formade som ett W (tillsammans med huvudet) frågade vi någonting i stil med: Vad fan, är ni kvar än? Vi möttes av svaret:Ja, vi har kalas här, till kvart över fem. Dagens andra PJU kom och återigen gick vi till ledarrummet för att denna gång fördriva ca 32 minuter. Ca tio över fem störtar Sara in i ledarrummet efter att ha varit ute och tittat på dom små livet som leker bort våran planerade träningsdag. Jag ser det för andra gångern idag, jag vågar inte tro att det som jag ser är sant, jag vill bara hålla för öronen och blundandes lägga mig ner på golvet och skrika, låtsas att jag inte finns, så som småbarnen gör på mataffärerna när dom inte får småplockgodiset eller den nya brum brum bilen. Blicken som jag kände igen i Saras ögon var, "Det är ett till kalas efter det här kalaset blicken" Detta nya kalas skulle börja halv sex och pågå fram till halv åtta. Så besvikna som vi var tog vi vårt pick och pack och insåg att vi hade ödslat en hel dag på att bara vänta medas några snoungar med storlek 28 på fötterna sprungit runt på våra mattor, hoppat i våran skummgmmigrop, rullat runt på vårat tumblinggolv och balanserat på våra bommar. Det var mer än vad vi klarade av just då!!

 Ett av kalasen som förstörde vår dag!
   En antikgymnast i sin bästa form!
 Sandvikensgymnastikavdelningar kanske ska byta namn till Sandvikens barnkalasfixare? (SGA=SBF)

Hahah, usch inte bara dubbeltrubbel, utan snarare en kvartett av trubbel! hoppas du får putsa upp gymnastkunskaperna en annan dag o själv ha "kalas" kul ;)