Nu har jag länge nog försökt sova men tankarna tar kål på alla mina sömnkänslor och jag tänker alldelens för mycket, jag tänker på hur otroligt mycket jag saknar alla vänner hemma i sandviken.

Det var igår när jag pratade med Isabelle som jag insåg vad som sakta håller på att hända, det overkliga, oförklarliga och ofattbara, vi tjejer håller på att glida ifrån varandra. Och självklart, det är ingens fel, men vi har nu klivit in i vuxenlivet och detta är då en av konsekvenserna man måste vara beredd på. Nu, dras vi alla mot nya äventyr och livsupplevelser, nu ska nya områden utforskas och det är väl just såhär det ska vara... men det är så jobbigt att man måste intala sig själv om att det vi hade var förr, och nu är det nya minnen som ska skapas, nya kontakter att knyta och nya gamla pojkvänner att dejta/glömma/annalysera...

Till tjejerna på sam: Tjejer, förstår ni vilka underbara tre år vi hade tillsammans, vad mycket som vi gjorde! Jag tänkte sammanställa en lista över saker som jag med glädje kommer bära med mig som de bästa minerna från min gymnasietid.

• Första tjejmiddagen hemma hos Anna-Sara i Storvik, tänk om vi då vetat hur många liknande tjejmiddagar vi i framtiden skulle ha, antingen skulle de innehålla Tacos eller kycklingwok.
• 
  Första maskeraden, skoldansen alltså, när alla morgonen efter vaknade med skammen och insåg att man dansat med fel kille, sagt fel saker eller att två av tjejerna till och med skulle ha hånglat med samma kille. (De berörda vet vad jag menar) Men jag ska inte komma ostraffad, Wiberg och Nordahl
• 
  Tänk alla samhällskunskapslektioner som vi satt och diskuterade om Christina verkligen var rassist och hur hon då i helvete kunde ha ett adopterat barn?
• 
  Kommer ni ihåg alla killhistorier och dess problem, även om de då var jobbigt så kan man nu blicka tillbaka och inse vilken tur man hade att vi fanns där för varandra, vara sig det gällde Hendrik, Per, Zunkan, Rasmus Anderstedt eller Martin
• 
  Minns ni hur jag Anna-Sara och Hanna vågade vägra skor och alltid ha raggsockor på oss trots alla blickar från övriga klasser. Vårt försvar var alltid detsamma, "hallå, vi kommer aldrig se sämre ut än estet i alla fall!"
• 
  Jag minns hur vi varje mattelektion alltid skulle sitta i korridoren och jobba bara för att vi enbart skulle kunna prata om allt annat än matte och hur många spanskalektioner på måndagsmorgonen missade vi inte pga att vi var tvungna att prata igenom helgen som varit i stället?
• 
  Naturkunskap A, det enda jag då tänker på är när vi var ute efter pensionärsstigen och letade efter små äckliga ointressanta kryp, och Hanna Åsenlunds rädsla när hon får höra om ormen.
• 
  Hur många gånger kom inte frasen "Lunch på Amerikans?" upp?
• 
  Den otroliga och oförglömliga resan till Salamanca, Spanien. Det är fortfarande den bästa resan jag gjort, detta eftersom den var tillsammans med er tjejer!
• 
  Även resan till Berlin kan nu i efterhand också ses som en minnelsefull och fin resa, trots att vi redan innan vi hade åkt i väg mot Tyskland började räkna ner dagarna tills vi åter igen skulle få komma hem.
• 
  Utgången med Sara efter hemresan från Tyskland, oförglömlig!
• 
  Alla kvällsåksdagar i Kungsberg, då spaning efter den röd/gråa skidåkaren ofta var ett objekt i kikaren eller då störtloppstävlingen ner till liften var det mest avgörande ögonblicket i livet
• 
  Hysterin till att hitta någon att gå med på balen
• 
  BALEN, vi var så otroligt fina, alla hade sina fina klänningar, fina frisyrer, fina partner att gå med och det finaste av allt var att vi var tillsammans.
• 
  SAMfesten hemma hos mig
• 
  Studenten
• 
  Avskedsmiddagen hemma hos mig onsdagen den 13 augusti, det var sista tjejmiddagen innan jag och Hanna skulle flytta från Sandviken och lämna er underbara tjejer och alla underbara minnen kvar i Sandviken
  
• När jag pratar om mina underbara SAMtjejer menar jag såklart
  - Anna-Sara Blomgren
  - Hanna Åsenlund
  - Isabelle Ramström
  - Sara Hafezi (blivande Åsell)
  - Emelie Södergren
  - Hanna Persson
  
  
  
  
  
  

  

  
  Förlåt Sara, men jag var bara tvungen. Jag kände att du inte gick in under så många av de ovanstående punkterna... dock skulle jag kunna göra hundratals punkter om bara dig, men kände att denna bilden talar om ganska många av de punkter jag har om dig. Du var en helt underbar vän under gymnasiet och du är även en underbar sambo som jag numera har ett distansförhållande med OCH som jag nu även måste dela men någon tjomme, josuha(??? :O ) som jag dessutom inte ens fått träffat, detta är inte okej! ( ;) )

Avslutningsvis tänker jag ta upp den person som oavsäet vad som hänt, oavsett vad som sagts eller som oavsett hur många veckor det tagit för mig att ringa henne eller oavsett hur dålig jag alltid varit att uppdatera henne på det som ständigt förändrades i mitt liv, funnits där för mig. Hon har varit mitt Skyddsnät. Min klagomur. Min värmande kram. Min tårtorkare. Min tanke tolkare. Min tanke visare. Min vägledare. Min motor. Men också min broms när jag varit på väg åt fel håll. Denna personen har alltid funnits för mig, oavsett om det varit morgon eller kväll, dag eller natt. Hon har funnits för mig när saker och ting varit jobbigt men också när tiderna varit ljusare och klarare. Denna person har varit med på de flesta av mina semestrar, och jag har även följt med henne på en, men framförallt har denna person alltif följt med mig i mitt liv, och trots att vi nu kommer få en hel värld mellan oss i distans så är jag helt säker på att våra vänskapsband mellan oss bara kommer att knytas hårdare och hårdare.
Om en vecka är du påväg till Nya Zeeland älskade vän, och jag vill ingenting annat än att önska dig all lycka som går att önska i hela världen. När du kommer hem igen är jag också i Sandviken, och jag längtar redan nu till att få höra om den otroliga och givande resan du har framför dig. Lycka till Jennie Lövgren!

Man brukar ju säga att det inte är förrän man har förlorat någonting som man förstår hur mycket man älskar det man hade. Och jag ska nu säga till er tjejer, att jag älskar er, av varje liten del i mitt hjärta, ni har format en stor del av den person som jag är idag och jag är så evigt tacksam för att jag har er i mitt liv. Även om vi inte längre bor i samma städer eller länder, så vet jag att vi alltid finns för varandra, lika så som vi gjorde under skoltiden i Sandviken.