Första gången tanken nådde min medvetenhet var i januari. När jag gjorde verklighet av den var i mars. Jag har nu varit hemma i Sandviken och offentliggjort den stora nyheten, Jag flyttar hem!

Jag trivs som fisken i vattnet i Halmstad, jag älskar de jag lär mig i skolan, jag älskar att träna på SATS, jag älskar gymnastiken där nere och ja, det mesta av allting är verkligen superbra, men ändå känns allting inte rätt.

Det jag pluggar är Biomedicin - inriktning fysisk träning. Den "titel" jag får efter de tre åren som utbildningen pågår är "personlig tränare" och "fystränare". Dessa titlar kan man få på tre veckor i Stockholm.
När jag sedan pratar med mina lärare i skolan om vad man kommer kunna jobba som efter studierna så kan de inte riktigt säga någonting, de bara mumlar lite om att man "både kan jobba kommunalt och mot landstinget" eller att "det bästa är nog om man startar eget". Detta har gjort mig väldigt nervös, eftersom jag inte bara pluggar för att det är roligt, utan att jag även måste känna att det kommer leda mig någonstans i framtiden.
En annan sak, som varit den anledningen som vägt tyngst i mitt beslutsfattande är att det är en annan yrkesroll som börjat krupit mig närmare hjärtat. I januari började vi kursen Rörelseapparatens skador och sjukdomar och jag blev fast. Jag är så fruktansvärt intresserad av skador, och kroppen samt dess sammansättning. Jag vill kunna hjälpa människor som råkat ut för idrottsskador och få lägga ner all energi på att kunna få dem att återgå till sin idrott. Jag vill syssla med rehabilitering och träningsprogram för skadade patienter. Jag vill kunna motivera människor att en skadad vävnad eller struktur inte är slutet på en karriär, utan med rätt hjälp och med rätt typ av träning kommer man kunna göra comeback!

Jag vill bli sjukgymnast.

Så 1 april packas väskorna från Halmstad och transporterar sig 70 mil norröver. Där ska de vara uppackade i ca 10 månader för att, efter att jag pluggat upp lite betyg, förhoppningsvis få packas ihop igen för att slutligen flytta någonstans dit det finns en sjukgymnastutbildning. Förhoppningsvis blir det långt långt norröver. Så ja, jag byter söder mot norr, men med ett litet stopp på vägen hemma hos mamma och pappa.

Nu när jag äntligen tagit steget och bestämt mig känns det bra!

har länge nu funderat över vad jag ska skriva här, men min hjärna är verkligen nollställd. Men eftersom en hel del frågor ramlar in om hur det går med deffen så kan jag väl dra en genomgång.

1. Ska du tävla i bodyfitness?
Nej det ska jag verkligen inte! Varför jag gör deffen är för att jag vill prova på någonting nytt när det gäller träningen men också för att ha ett mål med min träning. Jag har känt att det känts så meningslöst med att bara träna på utan mål, då märker man inte av resultaten. Sen att sommaren närmar sig och att jag vill känna mig fräsh kan ha en liten del i det hela också, men den absolut främsta anledningen är för att jag själv vill se om jag klarar av det.

2. Hur länge ska du hålla på?
Idag är det två veckor sedan jag började och tanken är att vi ska hålla på i tre månader. Så det är ett tag, många frågar om det verkligen är hälsosamt, och visst det är klart att det inte är hälsosamt att leva såhär hela livet, men under perioder är det ingen som helst fara.
Det som innebär med att jag deffar är att kost och träningsupplägget läggs om. Sedan december har jag förberett inför denna period, detta genom att ha en såkallad "byggperiod". Den gick ut på att äta mycket, framförallt protein och träna mycket, för under denna period är det muskler som ska byggas, i massor!

Det som skiljer byggperioden mot deffperioden är kostens upplägg men också träningsupplägget. Nu handlar det träningsmässigt om att öka konditionsträningen, och bibehålla muskelmassan i möjligaste mån. Kosten innebär minskat kilokaloriintag och en rejäl minskning av kolhydrater och istället en ökning av protein. Detta kommer resultera i att en del muskelmassa kommer försvinna, men det är de man måste uppoffra för att kunna få dem att träda fram och bli så synliga som möjligt.

3. Hur mår du av deffen?
Jag mår verkligen hur bra som helst. Det är otroligt hur mätt jag är om dagarna, och det är så skönt att veta att man verkligen äter hälsosamt. Jag känner ingen som helst skillnad i hur jag mår, jag orkar fortfarande samma saker som jag gjort förr (om inte mer!). Det fungerar alltså än sålänge galant och jag tycker bara det är roligt.

Jag kan säga att jag verkligen har koll på läget, jag har hittat någonting som jag tycker är jätteroligt och det känns som jag tidigare nämnde att jag har fått mål med min träning, jag har någonting att se fram emot! Nu är det inte bara att gå till gymmet bara för att veta att man har varit där som gäller, nej nu vill jag dit för att kunna nå de mål och resultat som jag vill åstadkomma. Jag gillar detta starkt!

Jag ska också säga att jag ständigt lär mig nytt om det hela, men jag måste erkänna att näringslära kursen och Emelie är de som jag mest ska tacka. Emelie är en helt underbar träningskompis som går samma program som mig, fast året över. Hon har deffat förr och det är tack vara henne som allting går så bra. Jag skulle aldrig ha gett mig in på detta om jag inte hade haft henne, för hon är verkligen great!

"Be real, don't be fake. Be smart. Don't waste your time. Find that spark inside you and make it the biggest fire around. Let it burn out of control. Take control of your destination and never give it up. Stop making excuses.
MAKE IT WORK"

Nu har jag länge nog försökt sova men tankarna tar kål på alla mina sömnkänslor och jag tänker alldelens för mycket, jag tänker på hur otroligt mycket jag saknar alla vänner hemma i sandviken.

Det var igår när jag pratade med Isabelle som jag insåg vad som sakta håller på att hända, det overkliga, oförklarliga och ofattbara, vi tjejer håller på att glida ifrån varandra. Och självklart, det är ingens fel, men vi har nu klivit in i vuxenlivet och detta är då en av konsekvenserna man måste vara beredd på. Nu, dras vi alla mot nya äventyr och livsupplevelser, nu ska nya områden utforskas och det är väl just såhär det ska vara... men det är så jobbigt att man måste intala sig själv om att det vi hade var förr, och nu är det nya minnen som ska skapas, nya kontakter att knyta och nya gamla pojkvänner att dejta/glömma/annalysera...

Till tjejerna på sam: Tjejer, förstår ni vilka underbara tre år vi hade tillsammans, vad mycket som vi gjorde! Jag tänkte sammanställa en lista över saker som jag med glädje kommer bära med mig som de bästa minerna från min gymnasietid.

• Första tjejmiddagen hemma hos Anna-Sara i Storvik, tänk om vi då vetat hur många liknande tjejmiddagar vi i framtiden skulle ha, antingen skulle de innehålla Tacos eller kycklingwok.
• 
  Första maskeraden, skoldansen alltså, när alla morgonen efter vaknade med skammen och insåg att man dansat med fel kille, sagt fel saker eller att två av tjejerna till och med skulle ha hånglat med samma kille. (De berörda vet vad jag menar) Men jag ska inte komma ostraffad, Wiberg och Nordahl
• 
  Tänk alla samhällskunskapslektioner som vi satt och diskuterade om Christina verkligen var rassist och hur hon då i helvete kunde ha ett adopterat barn?
• 
  Kommer ni ihåg alla killhistorier och dess problem, även om de då var jobbigt så kan man nu blicka tillbaka och inse vilken tur man hade att vi fanns där för varandra, vara sig det gällde Hendrik, Per, Zunkan, Rasmus Anderstedt eller Martin
• 
  Minns ni hur jag Anna-Sara och Hanna vågade vägra skor och alltid ha raggsockor på oss trots alla blickar från övriga klasser. Vårt försvar var alltid detsamma, "hallå, vi kommer aldrig se sämre ut än estet i alla fall!"
• 
  Jag minns hur vi varje mattelektion alltid skulle sitta i korridoren och jobba bara för att vi enbart skulle kunna prata om allt annat än matte och hur många spanskalektioner på måndagsmorgonen missade vi inte pga att vi var tvungna att prata igenom helgen som varit i stället?
• 
  Naturkunskap A, det enda jag då tänker på är när vi var ute efter pensionärsstigen och letade efter små äckliga ointressanta kryp, och Hanna Åsenlunds rädsla när hon får höra om ormen.
• 
  Hur många gånger kom inte frasen "Lunch på Amerikans?" upp?
• 
  Den otroliga och oförglömliga resan till Salamanca, Spanien. Det är fortfarande den bästa resan jag gjort, detta eftersom den var tillsammans med er tjejer!
• 
  Även resan till Berlin kan nu i efterhand också ses som en minnelsefull och fin resa, trots att vi redan innan vi hade åkt i väg mot Tyskland började räkna ner dagarna tills vi åter igen skulle få komma hem.
• 
  Utgången med Sara efter hemresan från Tyskland, oförglömlig!
• 
  Alla kvällsåksdagar i Kungsberg, då spaning efter den röd/gråa skidåkaren ofta var ett objekt i kikaren eller då störtloppstävlingen ner till liften var det mest avgörande ögonblicket i livet
• 
  Hysterin till att hitta någon att gå med på balen
• 
  BALEN, vi var så otroligt fina, alla hade sina fina klänningar, fina frisyrer, fina partner att gå med och det finaste av allt var att vi var tillsammans.
• 
  SAMfesten hemma hos mig
• 
  Studenten
• 
  Avskedsmiddagen hemma hos mig onsdagen den 13 augusti, det var sista tjejmiddagen innan jag och Hanna skulle flytta från Sandviken och lämna er underbara tjejer och alla underbara minnen kvar i Sandviken
  
• När jag pratar om mina underbara SAMtjejer menar jag såklart
  - Anna-Sara Blomgren
  - Hanna Åsenlund
  - Isabelle Ramström
  - Sara Hafezi (blivande Åsell)
  - Emelie Södergren
  - Hanna Persson
  
  
  
  
  
  

  

  
  Förlåt Sara, men jag var bara tvungen. Jag kände att du inte gick in under så många av de ovanstående punkterna... dock skulle jag kunna göra hundratals punkter om bara dig, men kände att denna bilden talar om ganska många av de punkter jag har om dig. Du var en helt underbar vän under gymnasiet och du är även en underbar sambo som jag numera har ett distansförhållande med OCH som jag nu även måste dela men någon tjomme, josuha(??? :O ) som jag dessutom inte ens fått träffat, detta är inte okej! ( ;) )

Avslutningsvis tänker jag ta upp den person som oavsäet vad som hänt, oavsett vad som sagts eller som oavsett hur många veckor det tagit för mig att ringa henne eller oavsett hur dålig jag alltid varit att uppdatera henne på det som ständigt förändrades i mitt liv, funnits där för mig. Hon har varit mitt Skyddsnät. Min klagomur. Min värmande kram. Min tårtorkare. Min tanke tolkare. Min tanke visare. Min vägledare. Min motor. Men också min broms när jag varit på väg åt fel håll. Denna personen har alltid funnits för mig, oavsett om det varit morgon eller kväll, dag eller natt. Hon har funnits för mig när saker och ting varit jobbigt men också när tiderna varit ljusare och klarare. Denna person har varit med på de flesta av mina semestrar, och jag har även följt med henne på en, men framförallt har denna person alltif följt med mig i mitt liv, och trots att vi nu kommer få en hel värld mellan oss i distans så är jag helt säker på att våra vänskapsband mellan oss bara kommer att knytas hårdare och hårdare.
Om en vecka är du påväg till Nya Zeeland älskade vän, och jag vill ingenting annat än att önska dig all lycka som går att önska i hela världen. När du kommer hem igen är jag också i Sandviken, och jag längtar redan nu till att få höra om den otroliga och givande resan du har framför dig. Lycka till Jennie Lövgren!

Man brukar ju säga att det inte är förrän man har förlorat någonting som man förstår hur mycket man älskar det man hade. Och jag ska nu säga till er tjejer, att jag älskar er, av varje liten del i mitt hjärta, ni har format en stor del av den person som jag är idag och jag är så evigt tacksam för att jag har er i mitt liv. Även om vi inte längre bor i samma städer eller länder, så vet jag att vi alltid finns för varandra, lika så som vi gjorde under skoltiden i Sandviken.