Klockan är 06.40 och jag befinner mig i ett mörkt rum. Sakta men säkert börjar ljusen som tänds ett efter ett skapas ett lite mer behagligt sken för ögat och sakta kan man börja urskillja alla gestalter och se att det faktiskt är människor som också befinner sig i samma rum. Det är kallt. Jag gäspar mer än vad jag andas. Jag tänker flera gånger för mig själv, vad gör jag här?
Efter 35 minuter, då jag slirkat mig runt i positioner som Barnet, Hunden, Kobran, Vaggan, Båten, Plankan och gjort solhälsning A, B och C så känner jag att nu måste detta vara slut snart. Jag letar efter klockan och inser att det är 25 minuter kvar. Varför går tiden så sakta?
-Förläng andningen, placera handerna på smalbenen, andas in och fäll fram djupare, hoppa jämnfota ut i en planka och kom ner på knäna, eller häng kvar på axlarna och kom ner med magen 3 cm ovanför marken. Härifrån går vi vidare ut till en kobra, antingen en halv kobra eller en kobra på raka armar, häng inte på axlarna utan skjut dom så långt bort från öronen som möjligt, tänk på att hålla stämpeln i magen och kom ihåg andningen och glöm verkligen inte att förlänga nacken genom att pressa hakan inmot halsen samtidigt som du tänker på att någon drar dig i håret rakt uppåt.
Förstår ni nu hur ofantligt mycket det var och tänka på? Och inte nog med det, där stog jag och gäspade och var stel som ett kylskåp. Varje rörelse stramade i hamstrings och framsida lår, axlarna värkte och jag såg nog mer ut som ett strandat djur som låg och ålade mig på golvet än en Frida Luuke som försökte sig på Yoga i gryningen... med träningsvärk så in i norden!

Nä, den där lugna, fridfulla, harmoniska och idylliska solhälsningsdansen får nog Kineserna hålla för sig själv. Jag ser ingen träning med det och jag får även bara dåligt samvete när jag inser hur ofantligt stel jag blivit.