Jag minns så väl när jag gjorde min första kullerbytta helt själv, jag var då den blond lilla skelögda tjejen på ca 3 år som efter spektaklet sprang och ropade till mamma att nu hade jag klarat den själv. Jag minns att mina glasögon åkte långt ner på näsan, men vad gjorde det? På den ljusblåa mattan som jag nu hade bakom mig hade jag nu gjort en kullerbytta heelt själv, detta var stort!

När jag tänker på mitt liv och min gymnastik är det här ett av de första minnen jag har som gymnast, jag och mamma började på barn och föräldergympa hösten 1991 och om mamma då visste att jag 17 år senare skulle lämna föreningen med tårar rullandes ner från mina kinder vet jag inte, men jag antar inte det.

Så är det iallafall, för snart en och en halv vecka sedan gjorde jag min sista dag i föreningen Sandvikens Gymnastikavdelningar, SGA. I 17 år har jag varit en aktiv medlem och det är nu med delade känslor som jag tar mitt pick och pack och lämnar Blå hallen, våruppvisningar, bussresor, planeringskonferanser, årsmöten och tävlingar bakom mig. I 17 år har jag varit helt såld på gymnastiken. Det har varit utifrån gympan som jag planerat mitt liv, träningarna kom alltid i första hand och allt annat kom i andra hand, dvs vänner, familj släkt och ja, ingenting har kunnat få mig att prioritera bort gympan....

Gymnastiken har för mig varit mitt liv, det är på gympan som jag träffat mina vänner och det är där som jag har fått den delen som alla mina andra vänner har fått genom att t ex spendera helgen i en trevlig somarstuga med massa annat folk och hela tiden sökt spänningen i saker som man inte kan göra om man är gymnast. Medans alla mina vänner åkte iväg helg efter helg eller hade andra trevligheter för sig vardagkvällar som helgkvällar så har jag varit på gympan. Jag har tränat själv eller varit på tävlingar, och råkade det hända att jag hade någon tid över innan min egna träning skullebörja kunde jag åka tidigare till gympan och t ex hjälpa men småbarnsgrupperna eller köra lite extra styrka innan träningen skulle gå av stapeln.

Kanske var det just för gympan som jag nu har blivit den som jag faktiskt är, jag som nu gått massa kurser inom gymnastiken vet att barn som håller på med gymnastik får lättare med t ex skolan och utvecklingen går fortare eftersom dessa barn tidigt fått börja träna motorik och lära sig vad som är rätt oc fel. Barn som håller på med gymnastik vet att man ska vara tyst när tränaren pratar och ja, det är svårt att förklara men gymnastikbarn lär sig så mycket på träningarna som dom sedan får nytta av i det verkliga livet. Jag tror självklart att även jag tagit med mig många fördelar in i mitt liv, som baserar sig från en tid i en svettig träningshall någon gång från 1990-talets början...

För en gymnast har höjdpunkten på gymnastikåret alltid varit juni månad, när man får ta sig de hela 4 milen norr ut och slutligen hamna i Ockelbo. 5-dagar läger i boschen, när man varje morgon på uppvärmningen är rädd att stöta ihop med en björn eller när man på kiosk och badtiden tar omvägar till "centrum" för att inte stöta ihop med någon A-lagare eller ännu värre, få besök av dom i en telefonkiosk (före mobilens tid) en måndag kl 3 på eftermiddagen! Denna stad är för oss gymnaster ett harem, ett harem utan dess like! Härifrån finns många minnen, många glada minnen från tiden då jag var på lägret som gymnast, jag var 9 år första gången jag avklarade inträdesprovet på lördagsmorgonen genom att t ex krypa genom en bagagelucke, gå armgång i en herrbarr klättra upp på en plint och göra ett ljushopp ner samtidigt som ma skulle skrika OCKELBO det högsta man kunde... Klarade man detta kunde man stolt gå och hämta ut sin läger t-shirt och nu se fram emot en fullspäckad vecka med mycke gymnastik, lekar, bus, godis, spöktåg och mycket mycket annat.
Många andra minnen finns också från tiden som ledare på lägret, vilka underbara minnen det finns. Helt otroligt! jag kan med handen på hjärtat säga att jag älskar er varenda en som är ledare på det lägret. Vi är som en familj och även fast vi träffas ca 3 ggr på ett år så smälter vi ihop så fint under dessa hektiska dagar och det känns som vi känt varandra hela livet! Jag är oerhört glad och tacksam över att ni ledare finns i mitt liv!

Usch, nu börjar det bli alldelens för sentimentalt det här, det är med tårar rullandes ner från min kind som jag nu säger hej då till gymnastiken. Jag tillhör längre inte någon förening och min tanke är väl att jag heller inte ska göra det på ett tag. Men man vet ju aldrig, om det blir Halmstad så finns det ju många föreningar där, men oavsett vad som sker där så kommer ingen förening att kunna uppta lika stor del som SGA gjort i mitt liv.

Nu säger jag hej då till mina älskade gymnaster i RM, Astroline och Epsilon.

Jag säger hej då till alla er solstrålar, som när humöret svikit och man är så less när man kommer till hallen att man tror man ska kräkas, alltid finns där lika förväntningfulla och glädjespridande.

Jag säger nu hej då till alla kringarrangemang som ägt rum i hallen med både svettkuddar och magnesium.
 
Jag säger nu hej då till träningsvärk och rysstyrka.
 
Jag säger nu hej då till Östersund, tävlingar, planeringskonferanser, träningsläger, trikåer, lökringar, svettischtävlingar, tubling, trampett och tävlingsnoja.

Jag säger nu hej då till gymnastik!

Tänk dig hur du planerar en dag på stranden, en massa sand, doften från solkrämen och ljumet vatten som när du åkte hemifrån fortfarande var kallt. Ja du förstår hur jag menar, ännu en vanlig dag på stranden helt enkelt... Detta var just vad jag var inställd på, jag åkte direkt efter min sista lektion (någonsin) direkt till stranden där frida och frida redan var i full fart med att låta solens strålar träffa deras, än sålänge, bleka kroppar :) Jag slog mig ner och började även jag jaga solstrålarna... Folk kom och gick och vi var tillslut ganska många som låg där på stranden, Emilia och Micke kom förbi, dock inte med bil utan på mickes nya vattenskoter. och ja, nu kan ni ju bara lista ut resten själv :p
Dom hade ett sånt där däck med sig bakom, och till en början var det bara frida nr 1 och emilia som åkte i det, sen kommer frågan: Men Frida och Frida ska inte ni också testa?

haha och spontan som jag är så nappar jag direkt, självklart frida med, jag menar, vi hade ju tittat på emilia och frida när de åkte och det såg ju inte så svårt ut, vi skulle ju liksom bara sitta och hålla i oss i en jättelik badring, why not give it a try, liksom?

Efter 10 minuters nära dödenupplevelse ute på djupt vatten, höga vågor, guppig vattenyta och bensinlukt stog jag åter igen på stranden, armar och ben skakade, kallsupar och liter av storsjönsvatten i fel strupe var ett faktum, rösten var helt försvunnen och den skräckinjagandeblick som jag hade  skulle nog ge mig huvudrollen i vilken skräckfilm som helst! Jag var verkligen livrädd där ute, micke däremot verkar ha haft det  ganska rofullt, han hade ju verkligen gått in  för att få i oss i vattnet, dock utan resultat. Hade han istället gått in för att skrämma livet i oss och att ge oss träningsvärk dagenefter i armarna pga de krampaktiga grepp vi höll oss fast i badringen med, ja då hade han lyckats rejält!

 Såhär nöjd var han
 Här är vi påväg tillbaka
 Safe on land again!
 Nice!!
 Tydligen fick dessa en betydligt lugnare resa än oss!

 
Här bjuder jag på en film och lite bilder från en dag på stranden tillsammans med attvaramalin.

Till Mormor: Observera att jag gör ett mormor-flöj :)


Kvällen spenderas med frida på en härlig cykeltur med både smällar och dunder, eller var det bara kanske en liten poff?

Aldrig förr har jag nog kännt mig så miningslös, väderlös och bortglömd. But I gues that's life!





Det är lättare att hälla käften än att säga som det är
Lars Winnerbäck

Ibland förstår jag bara inte hur världen kan vara så orättvis, hur den kan vara som en lycklig plats för vissa medan andra skulle göra vad som helst för att slippa sätta sig fot på den igen. För vissa människor går det alltid bra, de har allting som de vill och  behöver (om inte mer). De har ett bra liv helt enkelt och är nöjda med sin situatioin. För andra är allting bara skit, ingenting fungerar, alla drömmar som man någon gång haft går hela tiden i krasch, det blir aldrig som man tänkt sig, även om man då satt upp det enklaste målen med sitt liv, t ex få vara frisk, få vara lycklig, kunna känna tillit och ro hos någon annan eller bara ha en partner att dela allting med. Detta låter för många som en självklarhet men för allt förmånga är det en stor omöjlighet. Det går inte, utan allting blir bara fel, och ju fler fel det blir efter vägens gång desto sämre mår man...

Det kommer perioder och tider i livet när du tror att det kommer bli en upplösning från den onda cirkeln som du i åratal bara vandrat runt i, till en början är du osäker men succesivt släpper du in en ny person i ditt liv, för denna person är du ganska tillbakahållande och tystlåten om dig själv till en början, istället glädjs du åt att prata om personen själv och allt som den varit med om. Stegvis börjar du själv öppna upp dig, du tänker varje gång att "shit, det där skulle jag nog inte ha berättat om mig själ"  men orden bara hoppar ut ut munnen och nu finns det ingenting att göra eftersom den djupaste hemligheten faktiskt nu tagit ett bamseskutt ut i den fria verkligheten. Du har erkännt någonting som du i åratal mörklagt och ignonerat, någonting som du tryckt tillbaka i alla lägen och situationer, bara klistrat på fakesmilet och sagt att "jo med mig är det bra!" Nu är hemligheten återigen på fri fot, återigen har du tagit in någon i ditt liv och återigen har någon tryckt på play och bitar av din livshistoria har spelats upp... 

När ska Jag lära mig att resultatet av detta inte blir så som jag vill?
Det blir egentligen raka motsatsen, för det blir aldrig så som jag vill...

Hörs vi idag? imorgon? om 256 dagar? obviously not!