Jag minns så väl när jag gjorde min första kullerbytta helt själv, jag var då den blond lilla skelögda tjejen på ca 3 år som efter spektaklet sprang och ropade till mamma att nu hade jag klarat den själv. Jag minns att mina glasögon åkte långt ner på näsan, men vad gjorde det? På den ljusblåa mattan som jag nu hade bakom mig hade jag nu gjort en kullerbytta heelt själv, detta var stort!

När jag tänker på mitt liv och min gymnastik är det här ett av de första minnen jag har som gymnast, jag och mamma började på barn och föräldergympa hösten 1991 och om mamma då visste att jag 17 år senare skulle lämna föreningen med tårar rullandes ner från mina kinder vet jag inte, men jag antar inte det.

Så är det iallafall, för snart en och en halv vecka sedan gjorde jag min sista dag i föreningen Sandvikens Gymnastikavdelningar, SGA. I 17 år har jag varit en aktiv medlem och det är nu med delade känslor som jag tar mitt pick och pack och lämnar Blå hallen, våruppvisningar, bussresor, planeringskonferanser, årsmöten och tävlingar bakom mig. I 17 år har jag varit helt såld på gymnastiken. Det har varit utifrån gympan som jag planerat mitt liv, träningarna kom alltid i första hand och allt annat kom i andra hand, dvs vänner, familj släkt och ja, ingenting har kunnat få mig att prioritera bort gympan....

Gymnastiken har för mig varit mitt liv, det är på gympan som jag träffat mina vänner och det är där som jag har fått den delen som alla mina andra vänner har fått genom att t ex spendera helgen i en trevlig somarstuga med massa annat folk och hela tiden sökt spänningen i saker som man inte kan göra om man är gymnast. Medans alla mina vänner åkte iväg helg efter helg eller hade andra trevligheter för sig vardagkvällar som helgkvällar så har jag varit på gympan. Jag har tränat själv eller varit på tävlingar, och råkade det hända att jag hade någon tid över innan min egna träning skullebörja kunde jag åka tidigare till gympan och t ex hjälpa men småbarnsgrupperna eller köra lite extra styrka innan träningen skulle gå av stapeln.

Kanske var det just för gympan som jag nu har blivit den som jag faktiskt är, jag som nu gått massa kurser inom gymnastiken vet att barn som håller på med gymnastik får lättare med t ex skolan och utvecklingen går fortare eftersom dessa barn tidigt fått börja träna motorik och lära sig vad som är rätt oc fel. Barn som håller på med gymnastik vet att man ska vara tyst när tränaren pratar och ja, det är svårt att förklara men gymnastikbarn lär sig så mycket på träningarna som dom sedan får nytta av i det verkliga livet. Jag tror självklart att även jag tagit med mig många fördelar in i mitt liv, som baserar sig från en tid i en svettig träningshall någon gång från 1990-talets början...

För en gymnast har höjdpunkten på gymnastikåret alltid varit juni månad, när man får ta sig de hela 4 milen norr ut och slutligen hamna i Ockelbo. 5-dagar läger i boschen, när man varje morgon på uppvärmningen är rädd att stöta ihop med en björn eller när man på kiosk och badtiden tar omvägar till "centrum" för att inte stöta ihop med någon A-lagare eller ännu värre, få besök av dom i en telefonkiosk (före mobilens tid) en måndag kl 3 på eftermiddagen! Denna stad är för oss gymnaster ett harem, ett harem utan dess like! Härifrån finns många minnen, många glada minnen från tiden då jag var på lägret som gymnast, jag var 9 år första gången jag avklarade inträdesprovet på lördagsmorgonen genom att t ex krypa genom en bagagelucke, gå armgång i en herrbarr klättra upp på en plint och göra ett ljushopp ner samtidigt som ma skulle skrika OCKELBO det högsta man kunde... Klarade man detta kunde man stolt gå och hämta ut sin läger t-shirt och nu se fram emot en fullspäckad vecka med mycke gymnastik, lekar, bus, godis, spöktåg och mycket mycket annat.
Många andra minnen finns också från tiden som ledare på lägret, vilka underbara minnen det finns. Helt otroligt! jag kan med handen på hjärtat säga att jag älskar er varenda en som är ledare på det lägret. Vi är som en familj och även fast vi träffas ca 3 ggr på ett år så smälter vi ihop så fint under dessa hektiska dagar och det känns som vi känt varandra hela livet! Jag är oerhört glad och tacksam över att ni ledare finns i mitt liv!

Usch, nu börjar det bli alldelens för sentimentalt det här, det är med tårar rullandes ner från min kind som jag nu säger hej då till gymnastiken. Jag tillhör längre inte någon förening och min tanke är väl att jag heller inte ska göra det på ett tag. Men man vet ju aldrig, om det blir Halmstad så finns det ju många föreningar där, men oavsett vad som sker där så kommer ingen förening att kunna uppta lika stor del som SGA gjort i mitt liv.

Nu säger jag hej då till mina älskade gymnaster i RM, Astroline och Epsilon.

Jag säger hej då till alla er solstrålar, som när humöret svikit och man är så less när man kommer till hallen att man tror man ska kräkas, alltid finns där lika förväntningfulla och glädjespridande.

Jag säger nu hej då till alla kringarrangemang som ägt rum i hallen med både svettkuddar och magnesium.
 
Jag säger nu hej då till träningsvärk och rysstyrka.
 
Jag säger nu hej då till Östersund, tävlingar, planeringskonferanser, träningsläger, trikåer, lökringar, svettischtävlingar, tubling, trampett och tävlingsnoja.

Jag säger nu hej då till gymnastik!