Sedan jag flyttade till Halmstad har jag haft ett ständigt problem som hängt med mig. Det är inte någonting jag lider ständigt av utan det dyker upp när jag som minst anar det. Det brukar iband säga poff och så är fenomenet ett faktum.
Hemma i Sandviken var detta någonting som i princip aldrig skedde. Aldrig var jag tvungen att lägga ut dyra riksdaler på att lösa problemet, och skulle det väl inträffa att jag stog där och hade råkat ut för "poffet" så var det alltid någonting pappa kunde fixa...

Men som jag sa, Halmstad har nu gjort att jag och fenomenet nu blivit väldigt nära vänner, eller åtminstånde riktigt bekanta med varandra. Första och andra gången det inträffade var då jag fortfarande bodde hemma hos Lena. Tredje gången hände när jag var på väg hem efter en heldag i Köpenhamn med klassen. Fjärde gången hände påvägen till Gympan medan sjätte och sjunde gången skedde i vila under en gymnastiklektion. Åttonde gången hände IGÅR! Efter en heeeldag i skolan med massa tentaplugg kunde jag återigen se det i vitögat, gissa om jag blev less?

Så nu blir jag väl återigen igen tvungen att dra mig bort till Hassan, sportssonnissen här där jag bor är alldeles för dyr för en student som mig, så jag får väl gå till Hassan då, det tror jag mamma håller med om. USCH, jag vill lägga mina riksdaler hos honom igen!!


Alla förstår vid det här laget att det är punktering på cykeln som jag snackar om va?