Inne på Åsens Livs:
Ida och Klara kommer in i butiken en vanlig dag och ställer sig vid det, i deras ögon, enorma godisutbudet. De står och pratar om alltifrån hästar till tuggummin och att välja någonting som de ska köpa för dagens dagskassa verkar vara ett stort bekymmer. Jag som sitter i kassan reagerar inte speciellt mycket på det som de pratar om eftersom de dagligen är inne i butiken men också eftersom hästar inte riktigt är mitt favoritämne att tjuvlyssna på, jag kommer iallafall aldrig lära mig vad ett trens är, eller vad det är för skillnad mellan trav  och galopp och tydligen ska det även finnas någonting som heter skritt?
När tjejerna för kanske 10 gångern, under dessa 5 minuter de nu stått och suktat efter vad de ska köpa, samt sprungit skyttetrafik fram till mig och frågat vad allting kostar, byter samtalsämne kommer de in på ett nytt område som till och med får mig attt höja ett ögonbryn
Ida: Men hur blev det nu då? Frågade du på Marcus eller?
Klara: Ja det gjorde jag, men han svarade nej igår
Ida: Va, sa han nej?!?
Klara: Ja, men han var ju med gurra, jag tror inte han vågade säga ja när han var med
Ida: Typiskt killar!
Klara: Ja, fast jag bryr mig inte nu, jag är inte kär i honom nå mera!

Denna konversation bryts plötsligt då det smäller till på plåtbron utanför butiken och de tre musketörerna entrar butiken, den lugna fridfulla och bekväma stämningen som nyligen låg över butiken bryts nu och det känns som vi kastas in i ett oroligt, pratigt och "försök att bräcka mig genom att prata högre än mig" område. Självklart är det Alexander, Gurra och Victor som gör entré. Grabbarna störtar fram till Läskkylen och sedan fortsätter de att flanera runt i butiken som om de skulle äga hela placet. När grabbarna får syn på Ida och Klara kan inte Gurra hålla sig mera, över hela butiken ropar han:
KLARA, JAG HÖRDE ATT DU HADE FRÅGAT PÅ MACKAN, (VARAV ALLA KILLAR VIKER SIG DUBBELT AV SKRATT)
Klara: Ja,
Gurra: är ni tillsammans nu?
Klara: han sa faktiskt nej!
Gurra: Ja, det vet jag väl, HAHAHAHAHA
Klara: Ja, och jag har redan fråga på Oscar nu, så det är inte så att jag precis är kär i marcus mera, det var ju liksom två dagar sen!

Så säger en mycket självsäker tjej som klara på 8 år till svar på gurras stöddiga påhopp. Skönt att hon lyckades gå vidare så fort!

Ibland brukar jag tänka på hur enkelt allting var när man var liten, då fanns det inga bekymmer som varje dag nötte tankebanorna i hjärnan, det fanns heller inga livsavgörande beslut som man var tvungen att fatta, och problem som handlade om kärlek fanns inte heller med på kartan eftersom om personen svarade "nej" när man slutligen vågat fråga chans, så fanns det ju närmare 10 andra potensiella killar som man direkt efter skulle kunna förklara sig kärlek för.
 En annan sak jag brukar fundera på är om man verkligen är kär när man är liten, om man verkligen har känslor för sin "pojkvän/flickvän" som man så gärna vill kalla det.

Jag minns själv när jag gick i fyran och hade mina pojkvänner, ena veckan var man tillsammans med en person, då fick man kort på honom från när han var liten och det fanns för mig då ingen annan i världen som skulle kunna ersätta hans plats i mitt hjärta, nästa vecka då var man tillsammans med hans bästa kompis och då var det samma story igen, han var inte utbytesbar. Jag minns hur jag och Karin brukade prata om våra pojkvänner, vi skrev deras namn på varenda liten kvadratcentimeter av papper där deras namn fick plats, vi ritade ingenting annat än hjärtan och gull gull teckningar, vi ställde frågor till varandra att om vi skulle få en miljon men då aldrig få träffa den för tillfället aktuella pojkvännen, vad skulle vi då välja? (Svaret var alltid pojkvännen)
Men kunde man vara kär när man var så liten, kunde man kalla en puss bakom dörren i skolan när ingen annan såg på för kärlek? var att inte våga berätta för sina föräldrar om pojkvännen kärlek? Var att byta pojkvänner med sin bästa kompis öven en och samma dag kärlek? Var "jag svarar JA på din fråga chansfråga om du kommer och tittar på min fotbollsträning ikväll" kärlek? obviously then!

En sak som jag iallafall kan garantera att är äkta kärlek är den kärlek som brinner mellan mina föräldrar. I onsdags hade min älskade mamma och pappa 25 årig bröllopsdag. Mina föräldrar har lyckats med någonting allt förmånga föräldrar inte lyckas med idag, de har lyckats med att hålla ihop. De har stöttat varandra i med och motgångar och jag hoppas innerligt att det kommer leva lyckliga tillsammans i alla deras dagar. Mamma och Pappa, Jag älskar er!