Som många vet så har jag nu på den senaste tiden varit väldigt "loj"... jag orkar inte speciellt mycket och vill oftast vara för mig själv, bara ta det lugnt och varken känna någon press eller stress. Detta har lett till att allt jag vanligtvis brukat göra nu fått tagit en rejäl time out och istället få finna sig i den nu lugna och mer passiva Frida.
Träning är t ex en sådan sak som jag för tillfället lagt åt sidan, visst jag tränar men det är långt ifrån så mycket som det brukar vara, men jag känner inte att jag orkar, och eftersom jag hela tiden bara får benhinneinflamation så fort jag bara kastar en blick mot mina springskor så har det inte varit tillräckligt motiverande eftersom jag vetat att det bara skulle hålla någon vecka och sen skulle jag gå där och halta men också och böna mig över hur jag kunde vara så klumpig att låta det ske en gång till...

Hur som helst, i torsdags var jag ut och sprang, det var första gången på länge och eftersom jag haft semster och festligheter toppat min lista länge nu hade jag inte speciellt stora förhoppningar på denna tur, men förvånande nog gick det bra, dock fick jag kampas med träningsvärk två dagar efteråt...

Idag när jag vaknade kände jag att det var dags igen, nu skulle jag möta springspåret och jag var verkligen taggad, kanske lite väl taggad eftersom det hela slutade med två blodiga knän och uppskrapade händer... Jag kan säga att jag än en gång konstatera att trärötterna i trebo är orörda och inte förflyttade..

                 

Jag säger som Benjamin skulle ha sagt:
"DET GÄLLER ATT GE ALLT"