Året är 1994 och datumet är den 28 mars, det är alltså exakt 14 år sedan och jag är endast en liten flicka med ljust hår och glasögon. 

I veckor hade jag väntat, ritat kors efter kors efter att dagarna passerat i min kalender, och äntligen så var det stora dagen här, Frida Luuke skulle fylla 5 år!

Dagen började med väckning och sång och presenter av familjen, efter det var det frukost och sedan åkte jag och mamma på den traditionella färden till värmeverkets backe för att leta fram de första tussilagorna så att dom skulle kunna stå på bordet Kl. 14.00 när släkten skulle komma.

En hel dag, som bara var tillägnad åt mig, alla kom till mig för min skull, det var jag som stod i centrum och det var mig alla ville prata med. Allting skulle bli så perfekt, jag svävade på moln av lycka!

Kl. 13,30 började vi göra min födelsedagstårta. Jag hade själv fått välja vad som skulle vara på den, och jag minns att jag hade bestämt att vi skulle ha rosa grädde på och att vi skulle krossa Daim på
den. Jag och Malin stod storögda och tittade på när mamma gjorde ordning min tårta. Allting var så bra, och nu skulle gästerna snart komma.

Mamma: Vem vill ha på Daimen på tårtan?

Malin och Frida: JAG!!!

Det bröt ut en dragkamp, för mig var det självklart att jag skulle få göra i ordning min födelsedagstårta, det fanns inte en chans i världen om att jag skulle tillåta någon annan äran att göra det, min tårta skulle ha gjorts av mig själv.

Dragkampen fortsatte och rätt som det var så sa det bara SPLASCH! Och på 5 sekunder hade hela min välplanerade och organiserade dag förstörts. Jag trodde inte det var sant det som hade hänt, jag kände en ilning längsmed ryggraden och jag kände den brännande och frågande blicken som mamma gav oss när hon kom och frågade vad det var som hänt. När hon själv såg traumat som inträffat sa hon ingenting, bara tog plånboken och gjorde en rivstart från garageuppfarten och for iväg. Själv stod jag och Malin kvar, helt förstummad och tyst, och bara tittade på när min rosa gräddtårta med Daim simmade i diskhon.

När mamma återvände efter inköpet av en ny tårta satt Malin med knäppta händer i knät på kökssoffan och jag själv hade tagit flykten under köksbordet. Nu gjorde mamma ordning tårtan själv, och vi frågade inte ens om vi fick så lite som titta på. Vi skämdes!

I år gick det iallafall lite bättre, tårtan klarade sig utan att ta ett dopp i det blå först!