Det plingas på dörren och jag känner hur skräcken går som en rysning efter ryggraden. Jag vet vad det är som jag fruktar, att det där utanför ska stå några små barn som i veckor räknat ner dagarna och äntligen, nu är det stora dagen här, Skärtorsdagen! Det är barnens dröm, att få klä ut sig och sedan gårunt och sjung, dela ut påskkort och tigga godis. Alla människor, ofte de äldre, som får besök av dessa påskkärringar blir ofta jätteglad och delar ut sina redan färdiggjorta knyppen med godis till barnen och tycker det hela är jättetrevligt!

Alla tycker nog så, alla utom jag! Själv har jag suttit på helspänn hela dagen och blivit livrädd varje gång det plingat på dörren. Faktum är den att jag tycker dom är så jobbiga, och jag tycker det är så pinsamt när man inte har någonting att ge dom!
Så min flyktingväg har idag, som alla andra påskar och holloweenaftonar, då alla tiggande barn klär ut sig för att kunna hålla på veckopengen en vecka till, jag har haft låst dörr hela dagen, släckta lampor i husen och jag har duckat varje gång jag gått förbi ett fönster utifall de utklädda barnen skulle stå där med röda kinder och fråknar på nästan!