Hemma i sandviken har jag en underbar vän, Johanna Söderberg heter hon. Johanna är ganska välkänd där hemma, jag menar, vem har inte hört talas om  den där tjejen som pratar med alla SAIKspelare på fyllan? Vem har inte hört om, du vet hon, som bara dricker Trocadero och som älskar att simma omkring med BEAsåsen och käka chirrba, för att inte nämna tjejen som absolut hatar allt som har med träning att göra och som känner sig skitnöjd om hon sprungit upp för trapporna på väg hem eller då hon drygar ut steglängden med ca 10 cm påväg till bilen (robins) för att inte bli alltför blöt i regnet. Eller min personliga favorit, tjejen som i gymnasiet kunde sitta och vänta på Elin i flera timmar efter att hon slutat bara för att hon inte vågade gå den ca 300 m långa vägen hem, för HALLÅ(!?) folk kunde ju tro att hon inte hade några vänner.
Hur som helst, ovanstående är en ganska bra förklaring på min älskade Johanna.

Sedan jag flyttat ner hit till Halmstad så har min kontakt varit ganska så knagglig med johanna, det har blivit några samtal här och där, lite SMS snack men också MSN snack. När jag var hem och hälsade på var Johanna en av de första som kom och hälsade på mig, och trots att vi då inte setts på 2 månader så märktes det inte. Jag var lite rädd då att Johanna skulle ha förändrats vilket jag ganska snabbt insåg att hon inte hade gjort. I mitt kök satt gamla söta Johanna och bara babblade på, pratade om allt mellan himmel och jord och jag hade svårt att ens hejda henne när hon kastar sig över min tallrik och säger: "Ja men jag kan väl ta lite kyckling trots allt, det ser ju rätt gott ut"

Hur som helst, igår fick jag återigen kontakt med Sandvikens största Bandyfan, då i form av ett SMS som syftade på att jag skulle ringa henne när jag hade tid. Dagen flöt förbi för min del med diverse tandläkarbesök för att sedan nå tidpunkten 21.30 då jag skulle kosta på 14 minuter och 39 sekunder med min Johanna.
Det är just en dialog i samtalet jag nu vill belysa:

Frida: Men hur går allting nu då, jobbar du? vad gör du om dagarna, hur är allt med Robin?
Johanna: Jo jag jobbar väl lite då och då, lite skit här och där men mest där borta i björksätra där jag jobbat hela tiden
Frida: Okej, men trivs du då?
Johanna: Ja det gör jag väl, bara att det är så jävla piss drygt att ta sig dit, kan du förstå FRIDA att jag här om dagen klev upp 05.30 för att cykla till jobbet?!?!?! Kan du förstå att JAG klev upp så tidigt, att det är jag, Johanna Söderberg alltså? Aldrig har jag klivit upp så tidigt på morgonen, eller för fan, det är ju mitt i natten! Kan du förstå att jag kliver upp 05.30 för att sedan cykla till jobbet, det är långt och det är kallt, jag är livrädd för att halka och där kommer jag och cyklar mitt Inatten för att åka och ta hand om några snoriga barn liksom. HELT SJUKT!
Frida: Är det verkligen min Johanna söderberg du pratar om?
Johanna: Ja, jag tror fan det....
Frida: Jag kan trösta dig med att jag varje onsdag går upp 05.45 för att 06.45 befinna mig på spinning, det är nästan samma sak så jag förstår vad du menar med att gå upp sådär tidigt
Johanna: FRIDA, du förstår ingenting, för du är störd, STÖRD STÖRD STÖRD, hur i helvete kan du... ja jag hittar inte ens ord för att uttrycka mig längre, hur fan kan du gå upp så ti.... nä det går inte, jag kan inte ens avsluta meningarna, men en sak vet jag iallafall, och det är att du är helt jävla störd, dum i huvve!

Jag tackar för det gumman, och ursäktar mina läsare för alla svordomar, men ska man spegla Johannas värld så innebär det en massa fula grodor som hoppar ur munnen. Love you Darling!

Ett sött litet minne från 60/70 maskeraden 2008

                                                                                                        ♥