Alla känner väl igen skräcken när man tappat bort någonting, man börjar omedvetet slå på sig själv, man slår på fickor och på magen, man visiterar hela kroppen innan man antingen kan konstatera sanningen, att föremålet är borta eller så möts man av lugnet att man finner det man söker.
Jag tänker genast på pappa nu när jag skriver detta. Min pappa har en tendens av att alltid komma på att han glömt något så fort han backat ut ur garaget och kommit i höjd med stefans garageuppfart, man ser då skräcken växer i hans ögon och så kommer det, panikletningen. Han slår på fickor och försöker förjävles känna vad han har i fickan trots att det jobbiga bilbältet alltid är ivägen. Oftast är det saker som mobilen, sandvikbrickan eller lypsylet som han plötsligt får för sig att han glömt.

Idag var det min tur att få visitera både kropp, jacka och väska. Mitt kårlegetimation och mitt bankkort var helt spårlöst borta och jag hade använt dem båda idag i skolan så jag visste att jag haft de och inte glömt de hemma som alla själar i klassen trodde. Efter att gått igenom väskan 2 gånger, känt igenom alla fickor typ 102 gånger samt sprungit överallt där de möjligtvis skulle kunna vara konstaterade jag sanningen, jag hade tappat bort de.

Jag sprang ihop med en städerska, så jag passade på att ta tillfället i akt
Jag: Ursäkta, om ni hittar tex ett bankomatkort, vart lämnar ni de då?
Städaren: Eeeeh, jag Ehitta sparbank, eee jag elämna våning 4 kort hus P fyra våning
Jag: skitbra, tack så mycket
Städaren: var ditt kort?
Jag: Jaaaaa svarar jag samtidigt som jag beger mig mot p-husets fjärde plan, för det var vad jag fick ut av den knaggliga ickesvenska informationen hon försökte dela med sig av.

Väl på plats kände jag mig lättnad, jag förklarade för hon i reseptionen vad som hänt, men till min stora förvåning hade de ingenting där.... Okej tänkte jag men eftersom städaren sagt någonting om ett sparbaknskort och eftersom hennes svenska inte var den bästa kan det ju ha livit ett missförstånd. Jag tänkte att jag får väl gå tillbaka senare. Dock missade jag stängningstiden och en inre oro växte hos mig, skulle jag behöva spärra kortet?

Jag stack iallafall iväg och tränade, beklagade mig på vägen hem att jag inte kunde stanna och handla och tyckte synd om mig som var tvungen att äta mamma scan köttbullar idag igen (kolla mandas blogg så får ni se vad jag tycker om de kötbullarna mandalisaemilia.blogg.se)

När jag ätit klar och packar upp alla mina träningskläder möts jag av den stora förvåningen, i botten av min väska, bland svettiga träningskläder, bland skolböcker, nycklar och tuggummin, där i botten ligger båda korten och småler mot mig. Tänk vad mycket energi jag ägnat på dessa i onödan idag, men men, nu är de återigen funna och jag är glad för det!

I helgen kanske det blir mys med kusin erik.
En sak som är säker är att älsklingsmamma kommer
♥