Att åka buss är för många som jag känner en självklarhet. Ska man någonstans så tar man fram den flitigt använda busslistan och man vet exakt hur mycket det kommer kosta, om man inte avancerat det hela och redan köpt ett säsongskort som bara är att stoppa i en automat när man väl stiger ombord. Men vet helt enkelt hur det fungerar och det finns inga frågetecken inför den kommande bussresan. Man är helt enkelt en "åka buss utövare"

En sådan har jag också varit. Som liten. När jag bodde i Sandviken och var sisådär 10 år så älskade jag att åka buss. Jag kommer ihåg första gångerna man fick åka buss själv, man var toknervös och frågade busschafören minst två gånger om bussen verkligen gick till centurm och om det var buss nr 14, trots att det stog 14 CENTRUM på displayen som syntes väl vid kurvan innan man svänger ner på bronsgatan.
Sedan fortsatte bussåkandet, man åkte buss till stan, och man märkte hur erfarenheterna kom smygandes då man tillslut började lära sig busstiderna utantill och man visste till och med vilka tider bussen var på andra hållplater än ens egna hemmahållplats.

När jag gick i 8/9an avancerade jag det ytterligare. detta genom att ta de "Vita" länsbussarna och åka till ställen som valbo och gälve. Detta var som att bli liten på nytt och återigen så kännde jag mig som 10 åringa lilla tjejen som ställde samma frågor flera gånger för att verkligen försäkra sig om att hon befann sig på rätt buss som var ifärd mot ens slutstation.

Efter denna utveckling av bussåkandet så kom utvecklingen att ta ett riktigt uppehåll. Nu var det skolan som gällde och resor till valbo och gävle blev inte lika aktuella om man inte åkte bil dit med mamma eller pappa. Även gymnastiken tog upp all min fritid så mitt bussåkande avtog allt mer för varje år.

Åren fortsatte och gå och mitt intresse för promenader ökade. Detta resulterade att åka buss inte ens kom upp som ett alternativ numera eftersom vart jag än nu skulle så skulle jag gå! Inte blev det bättre när jag den 3 maj 2007 fick körkort. Nu var det verkligen BYE BYE bussen och VÄLKOMMEN bilen. 
som ni ser, bussens existens raderades sakta men säkert i mitt liv. och omedvetet så byggde jag upp en inre skräck för att åka buss.

Men i sommras utmanade jag min rädsla och åkte några gånger, någon gång till gävle men också mellan ockelbo och sandviken, och till min förvåning så var det inte så hemskt som jag föreställt mig, bortsätt från priset som nästan hade 3 dubblas.

När jag kom ner till Halmstad så tänkte jag, äh jag kommer gå och cykla över allt så lära mig någonting om lokaltrafiken här nere är ingenting jag behöver lägga energi på. och så har det fungerat, tills igår. Igår gick jag igenom alla lådor här hemma, sökte nog igenom alla internet sidor för att slutligen finna det jag sökte, en tidtabell över busstrafiken mellan vallås och centrum. Jag fann tiden och var där sisådär 15 min innan bussen skulle ankomma, jag frågade personer som stod på samma hållplats om detta verkligen var hållplatsen där buss 51 skulle stanna och om jag stog på rätt sida för att kunna kliva på bussen som hade centrum som slutdestination. Även när jag klev på bussen var jag tvungen att fråga chuffören om jag var på rätt buss och sedan hur mycket det kostade. 

Återigen var jag den 10 åriga lilla tjejen, som inte vågade ta någonting förgivet, som verkligen frågade alla frågor minst två gånger och som första gången skulle åka buss helt själv.