När du får spring i dina ben, och jordens dragningskraft är klen, när du är i luften... kom ihåg mig då
-Lars Winnerbäck

Efter en dag fylld med mycket slit kände jag att det var dags att bara få släppa taget om verkligheten, bara få gå in i min egna hjärna och försöka leta fram en väg bland den labyrint som mina tankar ständigt bygger upp. Bara få släppa allting som har med skolan, flytten, tentan och träningen att göra och bara göra det som jag gillar allra bäst (vilket dock är det värsta mina benhinnor vet), knyta på mig springskorna och ge mig iväg.

Finns det någon bättre känsla än att gå ut och springa när det är mörkt ute, när det är uppfriskande kallt ute och när höstens löv ligger som ett varmt täcke mot den blöta asfalten? När man bara får vrida upp volymen på iPoden på max och bara ge sig av, välja vägar efter den aktuella känslan för att sedan kanske ångra sig och ta en avstickare. Jag älskar känslan när flåset börjar bli oundvikligt och när man känner hur värmen i kroppen börjar sprida sig. Man känner att rytmen i musiken, känslan i kroppen och den underbara kringliggande atmosfären klaffar och börjar sammarbeta.
Detta är för mig en av de bästa känslorna jag vet!

47 minuter la jag ner på dagens springtur. nu efteråt dunkar det och trycker under knät och benhinnan börjar redan skrika. men trots detta var det värt varenda steg jag förflyttade min kropp. Jag kände att det var detta jag behövde och ömheten i M. tibialis anterior är någonting jag kan leva med efter ett sånt här lyckat träningspass när jag verkligen kände att jag hade konditionen på min sida.