Jag minns så väl när jag var liten, gick på smassensskolans mellanstadie, spenderade dagarna i ända tillsammans med karin och maria, det var alltid mellis hos dom för dom hade någonting som inte jag hade, en egen hemmanyckel.
Jag minns hur jag tjatade, dag ut och dag in om hur mycket jag ville ha en egen nyckel, jag ville det då mer än någonting annat. För mig innebar en egen hemmanyckel att man var "stor" och ansvartstagande, då litade ens föräldrar på en och känslan man hade när man stolt låste upp dörren, för att sedan släppa in sina vänner , var enastående och obeskrivlig.

Jag vet hur jag tänkte att om jag bara sköter mig lite extra väl, om jag äter upp maten och efter varje måltid ställer in tallriken i diskmaskinen så skulle jag kanske en dag få en egen nyckel, en nyckel som jag skulle få hänga på mitt nyckelbandet som för tillfället bara var fyllt med nyckelringar och endast en nyckel, och det var nyckeln till cykeln som trädet på skolgården blåste ner på och totalt mosade (internt skämt som bara smassenanhängare kommer förstå).

Nu kanske ni tror att jag och mina syskon inte fick komma hem om det inte var så att mamma eller pappa var hemma och kunde låsa upp dörrarna för oss, men så var det inte, vi fick komma hem men vi hade ett annat system gällande nycklar.      
I våran familj fungerade det så att nyckeln låg gömd på ett ställe och dit fick man nu gå och hämta den istället  för att med rak rygg och med en stolthet som var svår att dölja dra upp sin egna nyckel från skolväskan och sedan släppa in sina vänner.

Nu när jag numera bor i Halmstad finns det inte längre någon undangömd nyckel för att jag ska kunna ta mig in, det är helt andra tankar när man tittar på nyckelbandet, för nu är tankebanorna mer hur man ska kunna göra för att få så några nycklar som möjligt bland det enorma nyckelutbudet med nycklar som går till cyklar, hemmet, tvättstuga, soprum, cykelrum och trapporten. Men om jag hade haft samma tankebanor som jag hade för 12-14 år sedan så hade jag avgudat denna stund, stunden när nyckelknippan verkligen rasslar till när man tar fram den och bara den där underbara känslan av att man är en ansvarsfull, duktig och ordentlig flicka. Det var liksom dåtidens vuxenpoäng...


Detta är iallafall någonting som jag tycker man kan kalla nutidens vuxenpoäng. Nu är jag folkbokförd i Halmstad, jag har adressändrat och fått min första tandläkartid här med, till och med eniro.se har uppdaterat mina uppgifter i deras register. Nu är jag Halmstadbo på riktigt, nu finns det ingenting som talar för att jag fortfarande bor i sandviken. Nu har jag tagit det stora klivet ut i vuxenvärlden.