Som ni alla redan vet befinner jag mig numera nere i Halmstad och pluggar, Biomedicin med inriktning mot fysisk träning. Detta är en utbildning som jag, innan jag sökte den, varit ganska övertygad om i 1.5 år att jag skulle gå. I princip gick jag bara och längtade efter att gymnasiet skulle sluta någongång så att jag äntligen skulle få göra det som jag själv ville, starta ett eget liv grundat på mina egna beslut och på mina egna drömmar.

Nu har detta liv tagit form, jag har nu tagit steget och flyttat hemifrån. Allting som mamma och pappa gjorde för en förr, måste jag numera göra själv. Nu står inte maten på bordet när jag kommer hem efter en lång dag i skolan, nu byter inte pappa glödlampan när den gamla tagit slut, nu ligger inte tvätten nytvättad och vikt på sängen, nu kan jag inte låna bilen till skolan eller för den delen ringa mamma efter en lång skoldag då jag inte bara orkar gå hem. Nej, för nu måste jag göra allt detta själv.
Visst, självklart är detta roligt på sitt sätt, för det känns verkligen att man gått vidare i livet när man nu måste klara sig själv. Man går liksom efter rätt väg när det gäller utvecklingen, utvecklingen till att en dag stå på egna ben, utvecklingen till att en dag stå där och lära sina barn samma saker som ens föräldrar gjorde för mig när jag var liten... 
 
Jag får ofta tanken, flyttade jag för tidigt? skulle jag ha stannat kvar hemma ett tag till och verkligen funderat ut vad det egentligen är som jag vill göra? Var längtan efter att få starta ett helt nytt liv utan mina föräldrar så stor att jag inte insåg hur otroligt bra jag hade det där hemma? Har jag valt denna utbildning för att jag verkligen vill jobba med den tills jag blir gammal eller är det bara för jag vill ha tips och idéer till min egna träning och min egna hälsa? Kommer jag någon gång känna mig lika hemma i Halmstad som jag gör i Sandviken?

Jag har det bra här i Halmstad, det har jag. Men jag är osäker, jag är osäker på att jag lägger ner tid på någonting som jag kanske efteråt inte ens vill göra. Jag är rädd att jag missar någonting som mina kompisar gör, jag är rädd att jag började plugga för tidigt och inte kommer kunna göra saker efter studierna eftersom jag då, antagligen, kommer ha studieskulder upp till halsen.
Samtidigt, så trivs jag här nere, nya vänskapsband börjar knytas starkare. Jag börjar hitta bättre i en ny stad. Jag läser om saker som verkligen intresserar mig. Jag kan göra det som verkligen bara jag vill göra och behöver inte ta hänsyn till andras tankar och åsikter.

Som ni ser så är jag ganska kluven, det finns för och nackdelar med allting. Allting går upp och ner som en berg och dalbana. Det är inte lätt det här med att entra vuxenvärlen, men är det någongång någon som har sagt att det ska vara det? Är det någongång någon som sagt att man vet när det känns 100 % rätt? Kan man leva ett liv utan motgångar och negativa tankar?

En sak som jag iallfall vet nu är att jag saknar Sandviken. Jag saknar mamma och pappa, jag saknar alla mina underbara och outbara vänner som är där hemma. Jag saknar gymnastiken. Jag saknar mormor och morfar, mollan, stina och alla hundarna. Jag saknar trebo och mina promenadslingor. Jag saknar vårat hus och mitt gammla rum. Jag saknar allt som har med mitt gamla liv att göra. (Men detta betyder inte att jag inte gillar mitt nya) Därför har jag nu bokat en liten tripp hem, dock kommer jag vara ganska uppbokad av studierna eftersom det drar ihop sig för tenta, men jag kanske kan fylla på med några saknadskänslor iallafall...

någonting som jag också saknar är mina älskade systrar.
Malin-Sundsvall
Elina-Stockholm
Frida-Halmstad